Dags för att bli provocerad!
Nu inser jag självklart att detta är precis vad dessa provokativa bloggare vill att folk ska göra men nu ska jag ändå bli provocerad här; detta inlägget på Kissies blogg fick mig att känna att det var dags:
Detta gällde denna artikel i Aftonbladet.
Ett beslut har alltså tagits inom Göteborgs kommun om att förbjuda gatumusik i stadens centrala delar från och med den 1 juli. De aningen trevligare individerna Håkan Hellström och Lasse Kronér uttalar sig i artikeln som kraftigt emot beslutet och jämför det med tyskt 30-tal.
Jag litar ganska mycket på att de få läsare som jag kan tänkas ha själv förstår sig på varför jag tycker att detta är värt att lägga ut på min blogg, och ska därför inte skriva vidare så mycket om det. Men jag vill ändå berätta om den fullkomliga paffhet som vaknade inom mig när jag för en av de första gångerna i mitt liv besökte denna, enligt Bloggportalen, näst mest besökta bloggen i Sverige.
Förutom den nämnda paffheten som jag kände så vaknade även en nästan klichéaktig ilska inom mig mot det samhälle som vi idag lever i. Ett samhälle där omänsklighet, xenofobi och hat har blivit inneflugor.
För visst känns det som om något har gått allvarligt fel någonstans när en relativt betydande person i mediasverige (även om hon nu tillhör den mer löjliga delen av det) kan skriva om fattiga människor som äckliga, och sen därefter lägga in det smått bisarra GET A JOB; som en antydan på att människor väljer att leva i fattigdom bara för att irritera såna som henne (vilket i och för sig vore en väldig förbättring som skulle glädja mig stort)? Att även slänga in den nästintill klassiska biten om att det kanske är dags för dessa människor "att fundera på att röra sig till dit man kom ifrån...?" påminner mig återigen om tyskt 30-tal.
Om istället någon av dessa bloggare skulle ta sig tid att skriva om till exempel de 10 000 - 35 000 människor i Sverige som idag lever papperslösa i fattigdom och utan grundläggande rättigheter, så som vård eller utbildning, så skulle jag bokstavlingen ramla baklänges. Eller snarare välta baklänges, då jag för närvarande sitter på en stol.
Min starka övertygelse är dock att det aldrig någonsin i dagets läge kommer att ske; för finns det något som vi idag glamouriserar mer än just ytlighet och egoism? Sen så kanske man gärna pratar om demokrati och frihet ibland, eller har en gala i TV3, lite för att dölja upp att man gärna amputerar bort den del av mänskligheten som inte riktigt passar in. Och nu tror jag minsann att min blogg har blivit lite politisk med.
Sen så måste jag självklart även kommentera (det än en gång smått bisarra) i att gnälla på stavfel och sedan slå på stort när det gäller det själv. Det ryktades även i kommentarerna om att istället för centrala Göteborg så angavs tidigare Malmö, antagligen ett sånt där ofrivilligt rasistiskt inspirerat påhopp på en av Sveriges sötaste städer enligt mig. Men innan jag blir språkfacist och precis allting blir tyskt 30-tal så säger jag godnatt, och på återseende!
Detta gällde denna artikel i Aftonbladet.
Ett beslut har alltså tagits inom Göteborgs kommun om att förbjuda gatumusik i stadens centrala delar från och med den 1 juli. De aningen trevligare individerna Håkan Hellström och Lasse Kronér uttalar sig i artikeln som kraftigt emot beslutet och jämför det med tyskt 30-tal.
Jag litar ganska mycket på att de få läsare som jag kan tänkas ha själv förstår sig på varför jag tycker att detta är värt att lägga ut på min blogg, och ska därför inte skriva vidare så mycket om det. Men jag vill ändå berätta om den fullkomliga paffhet som vaknade inom mig när jag för en av de första gångerna i mitt liv besökte denna, enligt Bloggportalen, näst mest besökta bloggen i Sverige.
Förutom den nämnda paffheten som jag kände så vaknade även en nästan klichéaktig ilska inom mig mot det samhälle som vi idag lever i. Ett samhälle där omänsklighet, xenofobi och hat har blivit inneflugor.
För visst känns det som om något har gått allvarligt fel någonstans när en relativt betydande person i mediasverige (även om hon nu tillhör den mer löjliga delen av det) kan skriva om fattiga människor som äckliga, och sen därefter lägga in det smått bisarra GET A JOB; som en antydan på att människor väljer att leva i fattigdom bara för att irritera såna som henne (vilket i och för sig vore en väldig förbättring som skulle glädja mig stort)? Att även slänga in den nästintill klassiska biten om att det kanske är dags för dessa människor "att fundera på att röra sig till dit man kom ifrån...?" påminner mig återigen om tyskt 30-tal.
Om istället någon av dessa bloggare skulle ta sig tid att skriva om till exempel de 10 000 - 35 000 människor i Sverige som idag lever papperslösa i fattigdom och utan grundläggande rättigheter, så som vård eller utbildning, så skulle jag bokstavlingen ramla baklänges. Eller snarare välta baklänges, då jag för närvarande sitter på en stol.
Min starka övertygelse är dock att det aldrig någonsin i dagets läge kommer att ske; för finns det något som vi idag glamouriserar mer än just ytlighet och egoism? Sen så kanske man gärna pratar om demokrati och frihet ibland, eller har en gala i TV3, lite för att dölja upp att man gärna amputerar bort den del av mänskligheten som inte riktigt passar in. Och nu tror jag minsann att min blogg har blivit lite politisk med.
Sen så måste jag självklart även kommentera (det än en gång smått bisarra) i att gnälla på stavfel och sedan slå på stort när det gäller det själv. Det ryktades även i kommentarerna om att istället för centrala Göteborg så angavs tidigare Malmö, antagligen ett sånt där ofrivilligt rasistiskt inspirerat påhopp på en av Sveriges sötaste städer enligt mig. Men innan jag blir språkfacist och precis allting blir tyskt 30-tal så säger jag godnatt, och på återseende!
Nej, jag kliver inte upp underbart tidigt; jag går och lägger mig oroväckande sent.
Efter några månaders vila har jag nu bestämt mig för att göra ett seriöst försök att skriva igen, kanske lite kortare och mer allmänt. Att jag kommit till denna insikten beror ungefär på att i kämpandet med att hitta rätt inloggning till den här bloggen så fann jag fem andra med. Bloggar alltså. Och på något vis så fick jag en känsla av att det kanske är något fel med mitt sätt att blogga när jag har ett minimum sex bloggar med max tre inlägg.
Sen så måste jag förövrigt också ha någonstans att skriva ner alla de saker som jag vaknar på nätterna och skriver ner på små bitar av på gamla tidningar och papper som jag strategiskt placerar överallt. Vid dessa tillfällen är det oftast mörkt, jag är trött, för att inte tala om min handstil. Detta tillsammans med min vilja att dölja det jag skriver genom att göra det oläsbart för det otränade ögat, leder till att ja, mitt otränade öga inte förstår ett djävla helvete: vilket kan vara ett smärre problem. Sommarnätterna gör dock saker lite ljusare och trevligare och mer läsbart vilket nu leder till att jag faktiskt börjat kunna tyda texten vilket leder till att jag börjar blogga igen! Tjoho!
Så innan jag börjar filosofera över varför jag har en tendens att alltid väldigt envist stava och uttala Zimbabwe - Zimbadwe så ska jag nu skriva ner förra nattens galet briljanta tanke:
Ett dåligt farväl är ett bra farväl.
- Okänd mästarpoet
Godnatt, puss på alla ni underbara människor! Jag älskar er alla! Förutom en del elakingar då alltså, men ni kan få pussar ändå! Det blir bara lite mer obekvämt och tillgjort. :)
Ett alldeles för långt inlägg
Att ligga i mörkret, gömd under täcket och försöka skriva något vettigt är både en aning underbart och en gnutta frustrerande.
Underbart på så sätt att det faktiskt involverar att ligga under ett täcke i mörkret och drömma sig bort. Frustrerande på så sätt att det gör riktigt ont i armen, vilket de flesta som någon gång skrivit för hand i någon suspekt ställning under ett täcke mitt i natten antagligen vet. Men då jag misstänker att många missat att uppleva detta äventyr så får ni helt enkelt lita på mig nu. Jag är oftast ärlig, ibland.
Sen så är det också en alldeles frustrerande affär att faktiskt lista ut vad det nu är man tänker på.
Det är en ganska obehaglig känsla att inse att man faktiskt existerar tänker jag och inser att det nog är det som jag tänker på. Men pröva bara att tänka på det, inse att du verkligen existerar. Titta ner på dina armar och händer, greppa lite snabbt tanken att de är dina, en del av den kropp som är din och som alltid kommer att vara det. Inuti den ditt medvetande, dina tankar och känslor som endast är dina, som formar den du är. Ett medvetande i ett oändligt universum, och med en fullkomligt outgrundlig anledning varför det just finns här.
Titta dig omkring, finns verkligen det du ser? Kan du se det som jag skulle se det? Finns jag ens, för ärligt talat finns det inget sätt alls att bevisa att något annat än ditt medvetande existerar för dig personligen, om ens det, finns du? Du är nog bara en galning flytandes runt i ett oändligt ingenting, fångad i en djup dröm.
Detta ytterst trevliga existentiella filurandet för mig lite in på ett ämne med en lite mer osäker trevlighetsfaktor, döden. Men nu vill jag ju inte riktigt göra hela det här läsandet alldeles hopplöst, jag har bara insett hur jag verkligen önskar att folk kommer kunna skratta åt min död. Kanske inte det absolut mest självklara att fundera över, men jag har helt enkelt tröttnat på att hela det här ämnet alltid ska vara så sjukligt deprimerande, som om det vore ganska aktuellt med i alla fall lite mer lättsamhet i hela det här spektaklet. När jag dör, då är jag död, och jag kommer antagligen och förhoppningsvis fortsätta att vara det i framtiden med. Om det nu är någon som inte håller med om denna slutsats så får ni gärna påpeka detta, men för nu håller jag ändå mig till den och fortsätter med att hävda att när jag är död så kommer jag att fullkomligt sakna känslor och behov, och helt enkelt inte ha en enda gnutta medvetande av något slag. Är det inte då en fullkomligt bisarr tanke att man ska behöva visa någon som helst respekt för denna avlidna människa?
Det som är ännu mer förundrande är att man snarare visar större respekt till en död människa än en som faktiskt ännu är i livet. Jag kan i alla fall lägga fram förslaget att man kanske skulle kunna fundera över att ägna lite mer åtanke åt den som ännu är livet än åt den som redan dött. För vem skulle inte föredra några snälla ord och lite åtanke här i livet än några av de orden när man redan är död?
Jag vill bara säga att när jag dör, om ni så känner för det kan ni väl köra hela ceremonin i kombination med Emils 5-årskalas på McDonalds, kanske låta Ronald strö lite pommes frites och säga några fina ord någonstans i bakgrunden? Kremera mig i fritösen och gräv ner mig på parkeringsplatsen i en Happy Meal-låda. Och om ni verkligen känner behov det så är jag en fullkomligt villig reservurinoar. Men om min mördare nu sitter där och läser detta, lova mig att om jag ska dö att du gör det med humor. För det enda som jag fruktar är att en endaste tår ska fällas för mig. Jag kräver inget vackert minne, men jag önskar att folk kommer att kunna le när de tänker tillbaka, det var riktigt bra medan det varade, och det fick ett sjuhelvetes trevligt slut.
Men lova mig att du inte ska känna någon sorg, för det finns ingen värre sorg för mig än det.
Nu har jag nog skrivit det kanske längsta inlägget jag kommer att göra på mycket länge, och grattis om någon lyckats plöja sig igenom det. Och det kanske är löjligt att ge någon kommentar så här efteråt, men jag måste påpeka att jag verkligen inte är någon riktig idealist, och jag tror nog knappast ens riktigt ärligt på de ideal jag har. Men det är ändå tankar som man kanske borde fundera på några sekunder eller så, och jag hoppas att det inte alls bara känns som någon negativ smörja.
Oscar
Jag skulle också vilja passa på att säga grattis till fina Vincent van Gogh som fyller 156 idag, GRATTIS!
Underbart på så sätt att det faktiskt involverar att ligga under ett täcke i mörkret och drömma sig bort. Frustrerande på så sätt att det gör riktigt ont i armen, vilket de flesta som någon gång skrivit för hand i någon suspekt ställning under ett täcke mitt i natten antagligen vet. Men då jag misstänker att många missat att uppleva detta äventyr så får ni helt enkelt lita på mig nu. Jag är oftast ärlig, ibland.
Sen så är det också en alldeles frustrerande affär att faktiskt lista ut vad det nu är man tänker på.
Det är en ganska obehaglig känsla att inse att man faktiskt existerar tänker jag och inser att det nog är det som jag tänker på. Men pröva bara att tänka på det, inse att du verkligen existerar. Titta ner på dina armar och händer, greppa lite snabbt tanken att de är dina, en del av den kropp som är din och som alltid kommer att vara det. Inuti den ditt medvetande, dina tankar och känslor som endast är dina, som formar den du är. Ett medvetande i ett oändligt universum, och med en fullkomligt outgrundlig anledning varför det just finns här.
Titta dig omkring, finns verkligen det du ser? Kan du se det som jag skulle se det? Finns jag ens, för ärligt talat finns det inget sätt alls att bevisa att något annat än ditt medvetande existerar för dig personligen, om ens det, finns du? Du är nog bara en galning flytandes runt i ett oändligt ingenting, fångad i en djup dröm.
Detta ytterst trevliga existentiella filurandet för mig lite in på ett ämne med en lite mer osäker trevlighetsfaktor, döden. Men nu vill jag ju inte riktigt göra hela det här läsandet alldeles hopplöst, jag har bara insett hur jag verkligen önskar att folk kommer kunna skratta åt min död. Kanske inte det absolut mest självklara att fundera över, men jag har helt enkelt tröttnat på att hela det här ämnet alltid ska vara så sjukligt deprimerande, som om det vore ganska aktuellt med i alla fall lite mer lättsamhet i hela det här spektaklet. När jag dör, då är jag död, och jag kommer antagligen och förhoppningsvis fortsätta att vara det i framtiden med. Om det nu är någon som inte håller med om denna slutsats så får ni gärna påpeka detta, men för nu håller jag ändå mig till den och fortsätter med att hävda att när jag är död så kommer jag att fullkomligt sakna känslor och behov, och helt enkelt inte ha en enda gnutta medvetande av något slag. Är det inte då en fullkomligt bisarr tanke att man ska behöva visa någon som helst respekt för denna avlidna människa?
Det som är ännu mer förundrande är att man snarare visar större respekt till en död människa än en som faktiskt ännu är i livet. Jag kan i alla fall lägga fram förslaget att man kanske skulle kunna fundera över att ägna lite mer åtanke åt den som ännu är livet än åt den som redan dött. För vem skulle inte föredra några snälla ord och lite åtanke här i livet än några av de orden när man redan är död?
Jag vill bara säga att när jag dör, om ni så känner för det kan ni väl köra hela ceremonin i kombination med Emils 5-årskalas på McDonalds, kanske låta Ronald strö lite pommes frites och säga några fina ord någonstans i bakgrunden? Kremera mig i fritösen och gräv ner mig på parkeringsplatsen i en Happy Meal-låda. Och om ni verkligen känner behov det så är jag en fullkomligt villig reservurinoar. Men om min mördare nu sitter där och läser detta, lova mig att om jag ska dö att du gör det med humor. För det enda som jag fruktar är att en endaste tår ska fällas för mig. Jag kräver inget vackert minne, men jag önskar att folk kommer att kunna le när de tänker tillbaka, det var riktigt bra medan det varade, och det fick ett sjuhelvetes trevligt slut.
Men lova mig att du inte ska känna någon sorg, för det finns ingen värre sorg för mig än det.
Nu har jag nog skrivit det kanske längsta inlägget jag kommer att göra på mycket länge, och grattis om någon lyckats plöja sig igenom det. Och det kanske är löjligt att ge någon kommentar så här efteråt, men jag måste påpeka att jag verkligen inte är någon riktig idealist, och jag tror nog knappast ens riktigt ärligt på de ideal jag har. Men det är ändå tankar som man kanske borde fundera på några sekunder eller så, och jag hoppas att det inte alls bara känns som någon negativ smörja.
Oscar
Jag skulle också vilja passa på att säga grattis till fina Vincent van Gogh som fyller 156 idag, GRATTIS!
Ladies and gentlemen Mr. Bob Dylan och jag dör
Jag är arg.
För en timme sen eller två stod jag i garaget och sopade sågspån. Telefonen ringer och jag lirkar upp den ur byxfickan, jag hör en amerikansk man som talar, först hör jag inte men sen kommer det "But now ladies and gentlemen, Mr. Bob Dylan!". Publiken jublar och det gör ont mitt öra som det oftast brukar under konsertsamtal, det gör ont i mitt hjärta med.
Det är inte kul att vara avundsjuk, men vad kan man göra när man får ett samtal direkt från Bob Dylan, Malmö Arena och fjärde raden. Jag vanhelgar Earth Hour och han spelar Like a Rolling Stone så att det gör mer ont än nånsin, överallt.
Sen så blir det inte bättre av att jag redan skrivit allt detta men lyckats stänga ner rutan och fått allt att försvinna, jag ska nog skylla det på global uppvärmning Det är nedsläckt och mörkt här, mörkt och ensamt och jag längtar mig hundra mil söderut till fjärde raden och Bob Dylan. Jag längtar så att jag nästan går sönder.
Tur nog så ska jag faktiskt dit om bara två veckor, vem vet, han kanske fastnar med jackan i ett dörrhandtag och inte kommer loss? Antagligen inte.
Men jag ska i alla fall vara glad att jag får träffa personen på fjärden raden igen, även om jag kommer vara lite avundsjuk då med, men det får hon nog inte veta.
Det är tur att påskmust är så gott.
Oscar
(Tänkte också bli lite politisk och lägga in en liten sista protest mot vad som kommer hända på onsdag, lite brott mot upphovsrätten bara, sånt där som uppenbarligen dödar all kultur. Men mest av allt vill jag egentligen bara ha en bild på Bob.)
Godnatt!
För en timme sen eller två stod jag i garaget och sopade sågspån. Telefonen ringer och jag lirkar upp den ur byxfickan, jag hör en amerikansk man som talar, först hör jag inte men sen kommer det "But now ladies and gentlemen, Mr. Bob Dylan!". Publiken jublar och det gör ont mitt öra som det oftast brukar under konsertsamtal, det gör ont i mitt hjärta med.
Det är inte kul att vara avundsjuk, men vad kan man göra när man får ett samtal direkt från Bob Dylan, Malmö Arena och fjärde raden. Jag vanhelgar Earth Hour och han spelar Like a Rolling Stone så att det gör mer ont än nånsin, överallt.
Sen så blir det inte bättre av att jag redan skrivit allt detta men lyckats stänga ner rutan och fått allt att försvinna, jag ska nog skylla det på global uppvärmning Det är nedsläckt och mörkt här, mörkt och ensamt och jag längtar mig hundra mil söderut till fjärde raden och Bob Dylan. Jag längtar så att jag nästan går sönder.
Tur nog så ska jag faktiskt dit om bara två veckor, vem vet, han kanske fastnar med jackan i ett dörrhandtag och inte kommer loss? Antagligen inte.
Men jag ska i alla fall vara glad att jag får träffa personen på fjärden raden igen, även om jag kommer vara lite avundsjuk då med, men det får hon nog inte veta.
Det är tur att påskmust är så gott.
Oscar
(Tänkte också bli lite politisk och lägga in en liten sista protest mot vad som kommer hända på onsdag, lite brott mot upphovsrätten bara, sånt där som uppenbarligen dödar all kultur. Men mest av allt vill jag egentligen bara ha en bild på Bob.)
Godnatt!
Bloggande
Det finns få saker svårare än att blogga.
Jag vet inte hur många gånger jag försökt, men tillräckligt många gånger för att jag denna gången vill inleda mitt bloggande med en alldeles för meningslös analys varför det verkligen inte går.
Men ja, nu satt jag där igen och nu, nu skulle jag registrera mig! Vad ska jag heta? Jag vet ju att det är fullt möjligt att byta namn på bloggen sen men man kan ju inte ha vilket domännamn som helst heller? Någon form av självrespekt har jag väl? Paniken sprider sig i kroppen, jag börjar se rött och svetten rinner, en liten nätt pöl bildas på stolen. Jag måste fan klara det här nu, jag måste kämpa på, får inte ge upp, måste tänka ut något listigt och alldelesalldeles underbart som får varenda människa som passerar i förbifarten att ramla av stolen i avund. Jag måste, jag ska! Jag vet att jag har det i mig, jag är bättre än alla namnförvrängande låtciterande genomsnittliga alldeles vanliga människor som försöker mäta sig med defekta underverk som… Nu blev det nog inte riktigt så, och jag har äntligen kommit till mitt livs insikt att även om jag vill vara alldeles speciell så är jag ändå alldeles ordinärt speciell som alla andra. Fullkomligt har jag väl inte gett upp förresten, finns nog andra som har större kunskap inom nästanordet iltas påverkan av förbipasserande bloggläsare, visst? Två eller tre stycken i alla fall?
Och just det, sen så ska jag ju skriva också inser jag.
Nu är jag i alla fall i full fart att googla runt efter passande bilder av diverse slag, hoppas att jag i alla fall nu ändå ska hitta något som har lite stolavramlande verkan, återvinna min förlorade självgodhet litegrann eller så. Jag väntar bara på att mina sökningar efter det mesta från Someday I’ll Fly Away till Dalsland ska ge någon verkan, hoppa fram ur skärmen och kyssa mig på munnen lite sådär, göra min flickvän lite avundsjuk kanske. Och kanskekanske ge mig mitt hopp tillbaka om att min mamma haft rätt hela tiden ändå, att jag är speciell och något alldeles extra. Verkligen kunna tro på det med, låta det fylla mig med lycka tills jag spricker och det spricker och jag inser att hur fina bilder jag än hittar så är jag ändå inte mer av en människa än jag är nu, och blir inte mer speciell än någon annan människa som använt det där bedragande Google bildsök.
Men man kan ju ändå alltid hoppas.
Ni får nog se hur det går såsmåningom, om ni inte ser några livstecken så får ni alltid gärna skriva någon snäll rad så kanske jag kryper fram från under täcket.
Om ni nu undrar varför ni läst allt detta och är lite besvikna över all den tid ni slösat så kan ni ju alltid fundera lite över vad tid verkligen är, då har ni nog glömt det snart och vill mest bara gå och lägga er, det brukar bli så.
Oscar
Jag vet inte hur många gånger jag försökt, men tillräckligt många gånger för att jag denna gången vill inleda mitt bloggande med en alldeles för meningslös analys varför det verkligen inte går.
Men ja, nu satt jag där igen och nu, nu skulle jag registrera mig! Vad ska jag heta? Jag vet ju att det är fullt möjligt att byta namn på bloggen sen men man kan ju inte ha vilket domännamn som helst heller? Någon form av självrespekt har jag väl? Paniken sprider sig i kroppen, jag börjar se rött och svetten rinner, en liten nätt pöl bildas på stolen. Jag måste fan klara det här nu, jag måste kämpa på, får inte ge upp, måste tänka ut något listigt och alldelesalldeles underbart som får varenda människa som passerar i förbifarten att ramla av stolen i avund. Jag måste, jag ska! Jag vet att jag har det i mig, jag är bättre än alla namnförvrängande låtciterande genomsnittliga alldeles vanliga människor som försöker mäta sig med defekta underverk som… Nu blev det nog inte riktigt så, och jag har äntligen kommit till mitt livs insikt att även om jag vill vara alldeles speciell så är jag ändå alldeles ordinärt speciell som alla andra. Fullkomligt har jag väl inte gett upp förresten, finns nog andra som har större kunskap inom nästanordet iltas påverkan av förbipasserande bloggläsare, visst? Två eller tre stycken i alla fall?
Och just det, sen så ska jag ju skriva också inser jag.
Nu är jag i alla fall i full fart att googla runt efter passande bilder av diverse slag, hoppas att jag i alla fall nu ändå ska hitta något som har lite stolavramlande verkan, återvinna min förlorade självgodhet litegrann eller så. Jag väntar bara på att mina sökningar efter det mesta från Someday I’ll Fly Away till Dalsland ska ge någon verkan, hoppa fram ur skärmen och kyssa mig på munnen lite sådär, göra min flickvän lite avundsjuk kanske. Och kanskekanske ge mig mitt hopp tillbaka om att min mamma haft rätt hela tiden ändå, att jag är speciell och något alldeles extra. Verkligen kunna tro på det med, låta det fylla mig med lycka tills jag spricker och det spricker och jag inser att hur fina bilder jag än hittar så är jag ändå inte mer av en människa än jag är nu, och blir inte mer speciell än någon annan människa som använt det där bedragande Google bildsök.
Men man kan ju ändå alltid hoppas.
Ni får nog se hur det går såsmåningom, om ni inte ser några livstecken så får ni alltid gärna skriva någon snäll rad så kanske jag kryper fram från under täcket.
Om ni nu undrar varför ni läst allt detta och är lite besvikna över all den tid ni slösat så kan ni ju alltid fundera lite över vad tid verkligen är, då har ni nog glömt det snart och vill mest bara gå och lägga er, det brukar bli så.
Oscar
