Ett alldeles för långt inlägg
Att ligga i mörkret, gömd under täcket och försöka skriva något vettigt är både en aning underbart och en gnutta frustrerande.
Underbart på så sätt att det faktiskt involverar att ligga under ett täcke i mörkret och drömma sig bort. Frustrerande på så sätt att det gör riktigt ont i armen, vilket de flesta som någon gång skrivit för hand i någon suspekt ställning under ett täcke mitt i natten antagligen vet. Men då jag misstänker att många missat att uppleva detta äventyr så får ni helt enkelt lita på mig nu. Jag är oftast ärlig, ibland.
Sen så är det också en alldeles frustrerande affär att faktiskt lista ut vad det nu är man tänker på.
Det är en ganska obehaglig känsla att inse att man faktiskt existerar tänker jag och inser att det nog är det som jag tänker på. Men pröva bara att tänka på det, inse att du verkligen existerar. Titta ner på dina armar och händer, greppa lite snabbt tanken att de är dina, en del av den kropp som är din och som alltid kommer att vara det. Inuti den ditt medvetande, dina tankar och känslor som endast är dina, som formar den du är. Ett medvetande i ett oändligt universum, och med en fullkomligt outgrundlig anledning varför det just finns här.
Titta dig omkring, finns verkligen det du ser? Kan du se det som jag skulle se det? Finns jag ens, för ärligt talat finns det inget sätt alls att bevisa att något annat än ditt medvetande existerar för dig personligen, om ens det, finns du? Du är nog bara en galning flytandes runt i ett oändligt ingenting, fångad i en djup dröm.
Detta ytterst trevliga existentiella filurandet för mig lite in på ett ämne med en lite mer osäker trevlighetsfaktor, döden. Men nu vill jag ju inte riktigt göra hela det här läsandet alldeles hopplöst, jag har bara insett hur jag verkligen önskar att folk kommer kunna skratta åt min död. Kanske inte det absolut mest självklara att fundera över, men jag har helt enkelt tröttnat på att hela det här ämnet alltid ska vara så sjukligt deprimerande, som om det vore ganska aktuellt med i alla fall lite mer lättsamhet i hela det här spektaklet. När jag dör, då är jag död, och jag kommer antagligen och förhoppningsvis fortsätta att vara det i framtiden med. Om det nu är någon som inte håller med om denna slutsats så får ni gärna påpeka detta, men för nu håller jag ändå mig till den och fortsätter med att hävda att när jag är död så kommer jag att fullkomligt sakna känslor och behov, och helt enkelt inte ha en enda gnutta medvetande av något slag. Är det inte då en fullkomligt bisarr tanke att man ska behöva visa någon som helst respekt för denna avlidna människa?
Det som är ännu mer förundrande är att man snarare visar större respekt till en död människa än en som faktiskt ännu är i livet. Jag kan i alla fall lägga fram förslaget att man kanske skulle kunna fundera över att ägna lite mer åtanke åt den som ännu är livet än åt den som redan dött. För vem skulle inte föredra några snälla ord och lite åtanke här i livet än några av de orden när man redan är död?
Jag vill bara säga att när jag dör, om ni så känner för det kan ni väl köra hela ceremonin i kombination med Emils 5-årskalas på McDonalds, kanske låta Ronald strö lite pommes frites och säga några fina ord någonstans i bakgrunden? Kremera mig i fritösen och gräv ner mig på parkeringsplatsen i en Happy Meal-låda. Och om ni verkligen känner behov det så är jag en fullkomligt villig reservurinoar. Men om min mördare nu sitter där och läser detta, lova mig att om jag ska dö att du gör det med humor. För det enda som jag fruktar är att en endaste tår ska fällas för mig. Jag kräver inget vackert minne, men jag önskar att folk kommer att kunna le när de tänker tillbaka, det var riktigt bra medan det varade, och det fick ett sjuhelvetes trevligt slut.
Men lova mig att du inte ska känna någon sorg, för det finns ingen värre sorg för mig än det.
Nu har jag nog skrivit det kanske längsta inlägget jag kommer att göra på mycket länge, och grattis om någon lyckats plöja sig igenom det. Och det kanske är löjligt att ge någon kommentar så här efteråt, men jag måste påpeka att jag verkligen inte är någon riktig idealist, och jag tror nog knappast ens riktigt ärligt på de ideal jag har. Men det är ändå tankar som man kanske borde fundera på några sekunder eller så, och jag hoppas att det inte alls bara känns som någon negativ smörja.
Oscar
Jag skulle också vilja passa på att säga grattis till fina Vincent van Gogh som fyller 156 idag, GRATTIS!
Underbart på så sätt att det faktiskt involverar att ligga under ett täcke i mörkret och drömma sig bort. Frustrerande på så sätt att det gör riktigt ont i armen, vilket de flesta som någon gång skrivit för hand i någon suspekt ställning under ett täcke mitt i natten antagligen vet. Men då jag misstänker att många missat att uppleva detta äventyr så får ni helt enkelt lita på mig nu. Jag är oftast ärlig, ibland.
Sen så är det också en alldeles frustrerande affär att faktiskt lista ut vad det nu är man tänker på.
Det är en ganska obehaglig känsla att inse att man faktiskt existerar tänker jag och inser att det nog är det som jag tänker på. Men pröva bara att tänka på det, inse att du verkligen existerar. Titta ner på dina armar och händer, greppa lite snabbt tanken att de är dina, en del av den kropp som är din och som alltid kommer att vara det. Inuti den ditt medvetande, dina tankar och känslor som endast är dina, som formar den du är. Ett medvetande i ett oändligt universum, och med en fullkomligt outgrundlig anledning varför det just finns här.
Titta dig omkring, finns verkligen det du ser? Kan du se det som jag skulle se det? Finns jag ens, för ärligt talat finns det inget sätt alls att bevisa att något annat än ditt medvetande existerar för dig personligen, om ens det, finns du? Du är nog bara en galning flytandes runt i ett oändligt ingenting, fångad i en djup dröm.
Detta ytterst trevliga existentiella filurandet för mig lite in på ett ämne med en lite mer osäker trevlighetsfaktor, döden. Men nu vill jag ju inte riktigt göra hela det här läsandet alldeles hopplöst, jag har bara insett hur jag verkligen önskar att folk kommer kunna skratta åt min död. Kanske inte det absolut mest självklara att fundera över, men jag har helt enkelt tröttnat på att hela det här ämnet alltid ska vara så sjukligt deprimerande, som om det vore ganska aktuellt med i alla fall lite mer lättsamhet i hela det här spektaklet. När jag dör, då är jag död, och jag kommer antagligen och förhoppningsvis fortsätta att vara det i framtiden med. Om det nu är någon som inte håller med om denna slutsats så får ni gärna påpeka detta, men för nu håller jag ändå mig till den och fortsätter med att hävda att när jag är död så kommer jag att fullkomligt sakna känslor och behov, och helt enkelt inte ha en enda gnutta medvetande av något slag. Är det inte då en fullkomligt bisarr tanke att man ska behöva visa någon som helst respekt för denna avlidna människa?
Det som är ännu mer förundrande är att man snarare visar större respekt till en död människa än en som faktiskt ännu är i livet. Jag kan i alla fall lägga fram förslaget att man kanske skulle kunna fundera över att ägna lite mer åtanke åt den som ännu är livet än åt den som redan dött. För vem skulle inte föredra några snälla ord och lite åtanke här i livet än några av de orden när man redan är död?
Jag vill bara säga att när jag dör, om ni så känner för det kan ni väl köra hela ceremonin i kombination med Emils 5-årskalas på McDonalds, kanske låta Ronald strö lite pommes frites och säga några fina ord någonstans i bakgrunden? Kremera mig i fritösen och gräv ner mig på parkeringsplatsen i en Happy Meal-låda. Och om ni verkligen känner behov det så är jag en fullkomligt villig reservurinoar. Men om min mördare nu sitter där och läser detta, lova mig att om jag ska dö att du gör det med humor. För det enda som jag fruktar är att en endaste tår ska fällas för mig. Jag kräver inget vackert minne, men jag önskar att folk kommer att kunna le när de tänker tillbaka, det var riktigt bra medan det varade, och det fick ett sjuhelvetes trevligt slut.
Men lova mig att du inte ska känna någon sorg, för det finns ingen värre sorg för mig än det.
Nu har jag nog skrivit det kanske längsta inlägget jag kommer att göra på mycket länge, och grattis om någon lyckats plöja sig igenom det. Och det kanske är löjligt att ge någon kommentar så här efteråt, men jag måste påpeka att jag verkligen inte är någon riktig idealist, och jag tror nog knappast ens riktigt ärligt på de ideal jag har. Men det är ändå tankar som man kanske borde fundera på några sekunder eller så, och jag hoppas att det inte alls bara känns som någon negativ smörja.
Oscar
Jag skulle också vilja passa på att säga grattis till fina Vincent van Gogh som fyller 156 idag, GRATTIS!
Kommentarer
Postat av: tina
jag kmr ha jävligt kul då jag mördar din mördare:D UPPDATERAAA
Trackback
