Ett alldeles för långt inlägg
Att ligga i mörkret, gömd under täcket och försöka skriva något vettigt är både en aning underbart och en gnutta frustrerande.
Underbart på så sätt att det faktiskt involverar att ligga under ett täcke i mörkret och drömma sig bort. Frustrerande på så sätt att det gör riktigt ont i armen, vilket de flesta som någon gång skrivit för hand i någon suspekt ställning under ett täcke mitt i natten antagligen vet. Men då jag misstänker att många missat att uppleva detta äventyr så får ni helt enkelt lita på mig nu. Jag är oftast ärlig, ibland.
Sen så är det också en alldeles frustrerande affär att faktiskt lista ut vad det nu är man tänker på.
Det är en ganska obehaglig känsla att inse att man faktiskt existerar tänker jag och inser att det nog är det som jag tänker på. Men pröva bara att tänka på det, inse att du verkligen existerar. Titta ner på dina armar och händer, greppa lite snabbt tanken att de är dina, en del av den kropp som är din och som alltid kommer att vara det. Inuti den ditt medvetande, dina tankar och känslor som endast är dina, som formar den du är. Ett medvetande i ett oändligt universum, och med en fullkomligt outgrundlig anledning varför det just finns här.
Titta dig omkring, finns verkligen det du ser? Kan du se det som jag skulle se det? Finns jag ens, för ärligt talat finns det inget sätt alls att bevisa att något annat än ditt medvetande existerar för dig personligen, om ens det, finns du? Du är nog bara en galning flytandes runt i ett oändligt ingenting, fångad i en djup dröm.
Detta ytterst trevliga existentiella filurandet för mig lite in på ett ämne med en lite mer osäker trevlighetsfaktor, döden. Men nu vill jag ju inte riktigt göra hela det här läsandet alldeles hopplöst, jag har bara insett hur jag verkligen önskar att folk kommer kunna skratta åt min död. Kanske inte det absolut mest självklara att fundera över, men jag har helt enkelt tröttnat på att hela det här ämnet alltid ska vara så sjukligt deprimerande, som om det vore ganska aktuellt med i alla fall lite mer lättsamhet i hela det här spektaklet. När jag dör, då är jag död, och jag kommer antagligen och förhoppningsvis fortsätta att vara det i framtiden med. Om det nu är någon som inte håller med om denna slutsats så får ni gärna påpeka detta, men för nu håller jag ändå mig till den och fortsätter med att hävda att när jag är död så kommer jag att fullkomligt sakna känslor och behov, och helt enkelt inte ha en enda gnutta medvetande av något slag. Är det inte då en fullkomligt bisarr tanke att man ska behöva visa någon som helst respekt för denna avlidna människa?
Det som är ännu mer förundrande är att man snarare visar större respekt till en död människa än en som faktiskt ännu är i livet. Jag kan i alla fall lägga fram förslaget att man kanske skulle kunna fundera över att ägna lite mer åtanke åt den som ännu är livet än åt den som redan dött. För vem skulle inte föredra några snälla ord och lite åtanke här i livet än några av de orden när man redan är död?
Jag vill bara säga att när jag dör, om ni så känner för det kan ni väl köra hela ceremonin i kombination med Emils 5-årskalas på McDonalds, kanske låta Ronald strö lite pommes frites och säga några fina ord någonstans i bakgrunden? Kremera mig i fritösen och gräv ner mig på parkeringsplatsen i en Happy Meal-låda. Och om ni verkligen känner behov det så är jag en fullkomligt villig reservurinoar. Men om min mördare nu sitter där och läser detta, lova mig att om jag ska dö att du gör det med humor. För det enda som jag fruktar är att en endaste tår ska fällas för mig. Jag kräver inget vackert minne, men jag önskar att folk kommer att kunna le när de tänker tillbaka, det var riktigt bra medan det varade, och det fick ett sjuhelvetes trevligt slut.
Men lova mig att du inte ska känna någon sorg, för det finns ingen värre sorg för mig än det.
Nu har jag nog skrivit det kanske längsta inlägget jag kommer att göra på mycket länge, och grattis om någon lyckats plöja sig igenom det. Och det kanske är löjligt att ge någon kommentar så här efteråt, men jag måste påpeka att jag verkligen inte är någon riktig idealist, och jag tror nog knappast ens riktigt ärligt på de ideal jag har. Men det är ändå tankar som man kanske borde fundera på några sekunder eller så, och jag hoppas att det inte alls bara känns som någon negativ smörja.
Oscar
Jag skulle också vilja passa på att säga grattis till fina Vincent van Gogh som fyller 156 idag, GRATTIS!
Underbart på så sätt att det faktiskt involverar att ligga under ett täcke i mörkret och drömma sig bort. Frustrerande på så sätt att det gör riktigt ont i armen, vilket de flesta som någon gång skrivit för hand i någon suspekt ställning under ett täcke mitt i natten antagligen vet. Men då jag misstänker att många missat att uppleva detta äventyr så får ni helt enkelt lita på mig nu. Jag är oftast ärlig, ibland.
Sen så är det också en alldeles frustrerande affär att faktiskt lista ut vad det nu är man tänker på.
Det är en ganska obehaglig känsla att inse att man faktiskt existerar tänker jag och inser att det nog är det som jag tänker på. Men pröva bara att tänka på det, inse att du verkligen existerar. Titta ner på dina armar och händer, greppa lite snabbt tanken att de är dina, en del av den kropp som är din och som alltid kommer att vara det. Inuti den ditt medvetande, dina tankar och känslor som endast är dina, som formar den du är. Ett medvetande i ett oändligt universum, och med en fullkomligt outgrundlig anledning varför det just finns här.
Titta dig omkring, finns verkligen det du ser? Kan du se det som jag skulle se det? Finns jag ens, för ärligt talat finns det inget sätt alls att bevisa att något annat än ditt medvetande existerar för dig personligen, om ens det, finns du? Du är nog bara en galning flytandes runt i ett oändligt ingenting, fångad i en djup dröm.
Detta ytterst trevliga existentiella filurandet för mig lite in på ett ämne med en lite mer osäker trevlighetsfaktor, döden. Men nu vill jag ju inte riktigt göra hela det här läsandet alldeles hopplöst, jag har bara insett hur jag verkligen önskar att folk kommer kunna skratta åt min död. Kanske inte det absolut mest självklara att fundera över, men jag har helt enkelt tröttnat på att hela det här ämnet alltid ska vara så sjukligt deprimerande, som om det vore ganska aktuellt med i alla fall lite mer lättsamhet i hela det här spektaklet. När jag dör, då är jag död, och jag kommer antagligen och förhoppningsvis fortsätta att vara det i framtiden med. Om det nu är någon som inte håller med om denna slutsats så får ni gärna påpeka detta, men för nu håller jag ändå mig till den och fortsätter med att hävda att när jag är död så kommer jag att fullkomligt sakna känslor och behov, och helt enkelt inte ha en enda gnutta medvetande av något slag. Är det inte då en fullkomligt bisarr tanke att man ska behöva visa någon som helst respekt för denna avlidna människa?
Det som är ännu mer förundrande är att man snarare visar större respekt till en död människa än en som faktiskt ännu är i livet. Jag kan i alla fall lägga fram förslaget att man kanske skulle kunna fundera över att ägna lite mer åtanke åt den som ännu är livet än åt den som redan dött. För vem skulle inte föredra några snälla ord och lite åtanke här i livet än några av de orden när man redan är död?
Jag vill bara säga att när jag dör, om ni så känner för det kan ni väl köra hela ceremonin i kombination med Emils 5-årskalas på McDonalds, kanske låta Ronald strö lite pommes frites och säga några fina ord någonstans i bakgrunden? Kremera mig i fritösen och gräv ner mig på parkeringsplatsen i en Happy Meal-låda. Och om ni verkligen känner behov det så är jag en fullkomligt villig reservurinoar. Men om min mördare nu sitter där och läser detta, lova mig att om jag ska dö att du gör det med humor. För det enda som jag fruktar är att en endaste tår ska fällas för mig. Jag kräver inget vackert minne, men jag önskar att folk kommer att kunna le när de tänker tillbaka, det var riktigt bra medan det varade, och det fick ett sjuhelvetes trevligt slut.
Men lova mig att du inte ska känna någon sorg, för det finns ingen värre sorg för mig än det.
Nu har jag nog skrivit det kanske längsta inlägget jag kommer att göra på mycket länge, och grattis om någon lyckats plöja sig igenom det. Och det kanske är löjligt att ge någon kommentar så här efteråt, men jag måste påpeka att jag verkligen inte är någon riktig idealist, och jag tror nog knappast ens riktigt ärligt på de ideal jag har. Men det är ändå tankar som man kanske borde fundera på några sekunder eller så, och jag hoppas att det inte alls bara känns som någon negativ smörja.
Oscar
Jag skulle också vilja passa på att säga grattis till fina Vincent van Gogh som fyller 156 idag, GRATTIS!
Ladies and gentlemen Mr. Bob Dylan och jag dör
Jag är arg.
För en timme sen eller två stod jag i garaget och sopade sågspån. Telefonen ringer och jag lirkar upp den ur byxfickan, jag hör en amerikansk man som talar, först hör jag inte men sen kommer det "But now ladies and gentlemen, Mr. Bob Dylan!". Publiken jublar och det gör ont mitt öra som det oftast brukar under konsertsamtal, det gör ont i mitt hjärta med.
Det är inte kul att vara avundsjuk, men vad kan man göra när man får ett samtal direkt från Bob Dylan, Malmö Arena och fjärde raden. Jag vanhelgar Earth Hour och han spelar Like a Rolling Stone så att det gör mer ont än nånsin, överallt.
Sen så blir det inte bättre av att jag redan skrivit allt detta men lyckats stänga ner rutan och fått allt att försvinna, jag ska nog skylla det på global uppvärmning Det är nedsläckt och mörkt här, mörkt och ensamt och jag längtar mig hundra mil söderut till fjärde raden och Bob Dylan. Jag längtar så att jag nästan går sönder.
Tur nog så ska jag faktiskt dit om bara två veckor, vem vet, han kanske fastnar med jackan i ett dörrhandtag och inte kommer loss? Antagligen inte.
Men jag ska i alla fall vara glad att jag får träffa personen på fjärden raden igen, även om jag kommer vara lite avundsjuk då med, men det får hon nog inte veta.
Det är tur att påskmust är så gott.
Oscar
(Tänkte också bli lite politisk och lägga in en liten sista protest mot vad som kommer hända på onsdag, lite brott mot upphovsrätten bara, sånt där som uppenbarligen dödar all kultur. Men mest av allt vill jag egentligen bara ha en bild på Bob.)
Godnatt!
För en timme sen eller två stod jag i garaget och sopade sågspån. Telefonen ringer och jag lirkar upp den ur byxfickan, jag hör en amerikansk man som talar, först hör jag inte men sen kommer det "But now ladies and gentlemen, Mr. Bob Dylan!". Publiken jublar och det gör ont mitt öra som det oftast brukar under konsertsamtal, det gör ont i mitt hjärta med.
Det är inte kul att vara avundsjuk, men vad kan man göra när man får ett samtal direkt från Bob Dylan, Malmö Arena och fjärde raden. Jag vanhelgar Earth Hour och han spelar Like a Rolling Stone så att det gör mer ont än nånsin, överallt.
Sen så blir det inte bättre av att jag redan skrivit allt detta men lyckats stänga ner rutan och fått allt att försvinna, jag ska nog skylla det på global uppvärmning Det är nedsläckt och mörkt här, mörkt och ensamt och jag längtar mig hundra mil söderut till fjärde raden och Bob Dylan. Jag längtar så att jag nästan går sönder.
Tur nog så ska jag faktiskt dit om bara två veckor, vem vet, han kanske fastnar med jackan i ett dörrhandtag och inte kommer loss? Antagligen inte.
Men jag ska i alla fall vara glad att jag får träffa personen på fjärden raden igen, även om jag kommer vara lite avundsjuk då med, men det får hon nog inte veta.
Det är tur att påskmust är så gott.
Oscar
(Tänkte också bli lite politisk och lägga in en liten sista protest mot vad som kommer hända på onsdag, lite brott mot upphovsrätten bara, sånt där som uppenbarligen dödar all kultur. Men mest av allt vill jag egentligen bara ha en bild på Bob.)
Godnatt!
Bloggande
Det finns få saker svårare än att blogga.
Jag vet inte hur många gånger jag försökt, men tillräckligt många gånger för att jag denna gången vill inleda mitt bloggande med en alldeles för meningslös analys varför det verkligen inte går.
Men ja, nu satt jag där igen och nu, nu skulle jag registrera mig! Vad ska jag heta? Jag vet ju att det är fullt möjligt att byta namn på bloggen sen men man kan ju inte ha vilket domännamn som helst heller? Någon form av självrespekt har jag väl? Paniken sprider sig i kroppen, jag börjar se rött och svetten rinner, en liten nätt pöl bildas på stolen. Jag måste fan klara det här nu, jag måste kämpa på, får inte ge upp, måste tänka ut något listigt och alldelesalldeles underbart som får varenda människa som passerar i förbifarten att ramla av stolen i avund. Jag måste, jag ska! Jag vet att jag har det i mig, jag är bättre än alla namnförvrängande låtciterande genomsnittliga alldeles vanliga människor som försöker mäta sig med defekta underverk som… Nu blev det nog inte riktigt så, och jag har äntligen kommit till mitt livs insikt att även om jag vill vara alldeles speciell så är jag ändå alldeles ordinärt speciell som alla andra. Fullkomligt har jag väl inte gett upp förresten, finns nog andra som har större kunskap inom nästanordet iltas påverkan av förbipasserande bloggläsare, visst? Två eller tre stycken i alla fall?
Och just det, sen så ska jag ju skriva också inser jag.
Nu är jag i alla fall i full fart att googla runt efter passande bilder av diverse slag, hoppas att jag i alla fall nu ändå ska hitta något som har lite stolavramlande verkan, återvinna min förlorade självgodhet litegrann eller så. Jag väntar bara på att mina sökningar efter det mesta från Someday I’ll Fly Away till Dalsland ska ge någon verkan, hoppa fram ur skärmen och kyssa mig på munnen lite sådär, göra min flickvän lite avundsjuk kanske. Och kanskekanske ge mig mitt hopp tillbaka om att min mamma haft rätt hela tiden ändå, att jag är speciell och något alldeles extra. Verkligen kunna tro på det med, låta det fylla mig med lycka tills jag spricker och det spricker och jag inser att hur fina bilder jag än hittar så är jag ändå inte mer av en människa än jag är nu, och blir inte mer speciell än någon annan människa som använt det där bedragande Google bildsök.
Men man kan ju ändå alltid hoppas.
Ni får nog se hur det går såsmåningom, om ni inte ser några livstecken så får ni alltid gärna skriva någon snäll rad så kanske jag kryper fram från under täcket.
Om ni nu undrar varför ni läst allt detta och är lite besvikna över all den tid ni slösat så kan ni ju alltid fundera lite över vad tid verkligen är, då har ni nog glömt det snart och vill mest bara gå och lägga er, det brukar bli så.
Oscar
Jag vet inte hur många gånger jag försökt, men tillräckligt många gånger för att jag denna gången vill inleda mitt bloggande med en alldeles för meningslös analys varför det verkligen inte går.
Men ja, nu satt jag där igen och nu, nu skulle jag registrera mig! Vad ska jag heta? Jag vet ju att det är fullt möjligt att byta namn på bloggen sen men man kan ju inte ha vilket domännamn som helst heller? Någon form av självrespekt har jag väl? Paniken sprider sig i kroppen, jag börjar se rött och svetten rinner, en liten nätt pöl bildas på stolen. Jag måste fan klara det här nu, jag måste kämpa på, får inte ge upp, måste tänka ut något listigt och alldelesalldeles underbart som får varenda människa som passerar i förbifarten att ramla av stolen i avund. Jag måste, jag ska! Jag vet att jag har det i mig, jag är bättre än alla namnförvrängande låtciterande genomsnittliga alldeles vanliga människor som försöker mäta sig med defekta underverk som… Nu blev det nog inte riktigt så, och jag har äntligen kommit till mitt livs insikt att även om jag vill vara alldeles speciell så är jag ändå alldeles ordinärt speciell som alla andra. Fullkomligt har jag väl inte gett upp förresten, finns nog andra som har större kunskap inom nästanordet iltas påverkan av förbipasserande bloggläsare, visst? Två eller tre stycken i alla fall?
Och just det, sen så ska jag ju skriva också inser jag.
Nu är jag i alla fall i full fart att googla runt efter passande bilder av diverse slag, hoppas att jag i alla fall nu ändå ska hitta något som har lite stolavramlande verkan, återvinna min förlorade självgodhet litegrann eller så. Jag väntar bara på att mina sökningar efter det mesta från Someday I’ll Fly Away till Dalsland ska ge någon verkan, hoppa fram ur skärmen och kyssa mig på munnen lite sådär, göra min flickvän lite avundsjuk kanske. Och kanskekanske ge mig mitt hopp tillbaka om att min mamma haft rätt hela tiden ändå, att jag är speciell och något alldeles extra. Verkligen kunna tro på det med, låta det fylla mig med lycka tills jag spricker och det spricker och jag inser att hur fina bilder jag än hittar så är jag ändå inte mer av en människa än jag är nu, och blir inte mer speciell än någon annan människa som använt det där bedragande Google bildsök.
Men man kan ju ändå alltid hoppas.
Ni får nog se hur det går såsmåningom, om ni inte ser några livstecken så får ni alltid gärna skriva någon snäll rad så kanske jag kryper fram från under täcket.
Om ni nu undrar varför ni läst allt detta och är lite besvikna över all den tid ni slösat så kan ni ju alltid fundera lite över vad tid verkligen är, då har ni nog glömt det snart och vill mest bara gå och lägga er, det brukar bli så.
Oscar
