Bloggande
Det finns få saker svårare än att blogga.
Jag vet inte hur många gånger jag försökt, men tillräckligt många gånger för att jag denna gången vill inleda mitt bloggande med en alldeles för meningslös analys varför det verkligen inte går.
Men ja, nu satt jag där igen och nu, nu skulle jag registrera mig! Vad ska jag heta? Jag vet ju att det är fullt möjligt att byta namn på bloggen sen men man kan ju inte ha vilket domännamn som helst heller? Någon form av självrespekt har jag väl? Paniken sprider sig i kroppen, jag börjar se rött och svetten rinner, en liten nätt pöl bildas på stolen. Jag måste fan klara det här nu, jag måste kämpa på, får inte ge upp, måste tänka ut något listigt och alldelesalldeles underbart som får varenda människa som passerar i förbifarten att ramla av stolen i avund. Jag måste, jag ska! Jag vet att jag har det i mig, jag är bättre än alla namnförvrängande låtciterande genomsnittliga alldeles vanliga människor som försöker mäta sig med defekta underverk som… Nu blev det nog inte riktigt så, och jag har äntligen kommit till mitt livs insikt att även om jag vill vara alldeles speciell så är jag ändå alldeles ordinärt speciell som alla andra. Fullkomligt har jag väl inte gett upp förresten, finns nog andra som har större kunskap inom nästanordet iltas påverkan av förbipasserande bloggläsare, visst? Två eller tre stycken i alla fall?
Och just det, sen så ska jag ju skriva också inser jag.
Nu är jag i alla fall i full fart att googla runt efter passande bilder av diverse slag, hoppas att jag i alla fall nu ändå ska hitta något som har lite stolavramlande verkan, återvinna min förlorade självgodhet litegrann eller så. Jag väntar bara på att mina sökningar efter det mesta från Someday I’ll Fly Away till Dalsland ska ge någon verkan, hoppa fram ur skärmen och kyssa mig på munnen lite sådär, göra min flickvän lite avundsjuk kanske. Och kanskekanske ge mig mitt hopp tillbaka om att min mamma haft rätt hela tiden ändå, att jag är speciell och något alldeles extra. Verkligen kunna tro på det med, låta det fylla mig med lycka tills jag spricker och det spricker och jag inser att hur fina bilder jag än hittar så är jag ändå inte mer av en människa än jag är nu, och blir inte mer speciell än någon annan människa som använt det där bedragande Google bildsök.
Men man kan ju ändå alltid hoppas.
Ni får nog se hur det går såsmåningom, om ni inte ser några livstecken så får ni alltid gärna skriva någon snäll rad så kanske jag kryper fram från under täcket.
Om ni nu undrar varför ni läst allt detta och är lite besvikna över all den tid ni slösat så kan ni ju alltid fundera lite över vad tid verkligen är, då har ni nog glömt det snart och vill mest bara gå och lägga er, det brukar bli så.
Oscar
Jag vet inte hur många gånger jag försökt, men tillräckligt många gånger för att jag denna gången vill inleda mitt bloggande med en alldeles för meningslös analys varför det verkligen inte går.
Men ja, nu satt jag där igen och nu, nu skulle jag registrera mig! Vad ska jag heta? Jag vet ju att det är fullt möjligt att byta namn på bloggen sen men man kan ju inte ha vilket domännamn som helst heller? Någon form av självrespekt har jag väl? Paniken sprider sig i kroppen, jag börjar se rött och svetten rinner, en liten nätt pöl bildas på stolen. Jag måste fan klara det här nu, jag måste kämpa på, får inte ge upp, måste tänka ut något listigt och alldelesalldeles underbart som får varenda människa som passerar i förbifarten att ramla av stolen i avund. Jag måste, jag ska! Jag vet att jag har det i mig, jag är bättre än alla namnförvrängande låtciterande genomsnittliga alldeles vanliga människor som försöker mäta sig med defekta underverk som… Nu blev det nog inte riktigt så, och jag har äntligen kommit till mitt livs insikt att även om jag vill vara alldeles speciell så är jag ändå alldeles ordinärt speciell som alla andra. Fullkomligt har jag väl inte gett upp förresten, finns nog andra som har större kunskap inom nästanordet iltas påverkan av förbipasserande bloggläsare, visst? Två eller tre stycken i alla fall?
Och just det, sen så ska jag ju skriva också inser jag.
Nu är jag i alla fall i full fart att googla runt efter passande bilder av diverse slag, hoppas att jag i alla fall nu ändå ska hitta något som har lite stolavramlande verkan, återvinna min förlorade självgodhet litegrann eller så. Jag väntar bara på att mina sökningar efter det mesta från Someday I’ll Fly Away till Dalsland ska ge någon verkan, hoppa fram ur skärmen och kyssa mig på munnen lite sådär, göra min flickvän lite avundsjuk kanske. Och kanskekanske ge mig mitt hopp tillbaka om att min mamma haft rätt hela tiden ändå, att jag är speciell och något alldeles extra. Verkligen kunna tro på det med, låta det fylla mig med lycka tills jag spricker och det spricker och jag inser att hur fina bilder jag än hittar så är jag ändå inte mer av en människa än jag är nu, och blir inte mer speciell än någon annan människa som använt det där bedragande Google bildsök.
Men man kan ju ändå alltid hoppas.
Ni får nog se hur det går såsmåningom, om ni inte ser några livstecken så får ni alltid gärna skriva någon snäll rad så kanske jag kryper fram från under täcket.
Om ni nu undrar varför ni läst allt detta och är lite besvikna över all den tid ni slösat så kan ni ju alltid fundera lite över vad tid verkligen är, då har ni nog glömt det snart och vill mest bara gå och lägga er, det brukar bli så.
Oscar
Kommentarer
Postat av: Anonym
Meheheheh bitefight.se!!!
Trackback
