Nej, jag kliver inte upp underbart tidigt; jag går och lägger mig oroväckande sent.
Efter några månaders vila har jag nu bestämt mig för att göra ett seriöst försök att skriva igen, kanske lite kortare och mer allmänt. Att jag kommit till denna insikten beror ungefär på att i kämpandet med att hitta rätt inloggning till den här bloggen så fann jag fem andra med. Bloggar alltså. Och på något vis så fick jag en känsla av att det kanske är något fel med mitt sätt att blogga när jag har ett minimum sex bloggar med max tre inlägg.
Sen så måste jag förövrigt också ha någonstans att skriva ner alla de saker som jag vaknar på nätterna och skriver ner på små bitar av på gamla tidningar och papper som jag strategiskt placerar överallt. Vid dessa tillfällen är det oftast mörkt, jag är trött, för att inte tala om min handstil. Detta tillsammans med min vilja att dölja det jag skriver genom att göra det oläsbart för det otränade ögat, leder till att ja, mitt otränade öga inte förstår ett djävla helvete: vilket kan vara ett smärre problem. Sommarnätterna gör dock saker lite ljusare och trevligare och mer läsbart vilket nu leder till att jag faktiskt börjat kunna tyda texten vilket leder till att jag börjar blogga igen! Tjoho!
Så innan jag börjar filosofera över varför jag har en tendens att alltid väldigt envist stava och uttala Zimbabwe - Zimbadwe så ska jag nu skriva ner förra nattens galet briljanta tanke:
Ett dåligt farväl är ett bra farväl.
- Okänd mästarpoet
Godnatt, puss på alla ni underbara människor! Jag älskar er alla! Förutom en del elakingar då alltså, men ni kan få pussar ändå! Det blir bara lite mer obekvämt och tillgjort. :)
